Jag är så jävla trött på allting. Skolan går redan åt helvete, o det har gått typ 1 månad sedan jag började.
Måendet blir bara värre o värre, jag klarar fan ingenting. Jag är värdelös. Allt går fel, A L L T. Jag orkar inte ens skriva om mina känslor eller tankar, det är så jävla mycket jag inte får ur mig. Fan. Jag vill inte mer. Jag vill inte leva. Jag vill bort

Jag vet inte om jag blir sämre eller bättre i mitt mående. Jag vet inte heller om jag bara står still. Det enda jag vet är att jag fanimej inte kommer orka länge till. Fasiken.

Jag sitter nu i skolan, mer än 1 h för tidigt. Jag ska minnsan ha engelskaredovisning första lektionen. Inför min lärare och en av mina klasskompisar. Jag vill verkligen inte redovisa, men om jag ska bli godkänd så måste jag..
Jag är så trött att ögonen nästan går i kors, och jag är så jävla hungrig.
Men jag har gått upp 6 kg på två månader så jag vill inte äta. Jag äter lunch i skolan o middag hemma sen äter jag inget mer.
Jag vill bort.
Det är folk som kommer o går här hela tiden.
Jag är inte okej, jag är långt ifrån okej.
Fyfan

Beröring.. Jag klarar inte av beröring..

Såfort någon rör mig så spelas alla minnen upp, alla minnen där saker o ting hände utan att jag ville. 

Jag vill inte att folk rör mig. 

Fast jag vill att J rör mig, men inte på intima delar.

Jag skrev till henne, om minnena. Hon säger att jag måste ta hjälp. JAG KAN INTE. 

Jag kan verkligen inte ta hjälp. Det går inte. 

Jag litar inte på bup. Jag vet att det jag säger kommer dom att säga till mamma och pappa, och det vill jag inte. Det får dom inte. 

Ingen fattar. Alla säger "men du vill väl förfan må bra? då spelar det ingen jävla roll om mamma o pappa får veta"

MEN DET SPELAR STOR JÄVLA ROLL. JAG HAR DOLT DETTA FÖR DOM I 7 JÄVLA ÅR. 

Mamma vet att jag skadat mig, mamma vet att jag brukar få ångest. Mamma vet att jag inte mår bra. MEN hon vet inte ens en jävla bråkdel av vad som är helheten. 

INGEN vet. 

INGEN ska få veta.

jag kan inte ta hjälp. jag kan verkligen inte. 

snälla någon bara ta mig bort.

På väg till bussen mötte jag två av min klasskompisar, dom frågade varför jag skulle dra. Jag vägade inte säga att jag hade såna extrema tankar på att skada mig, eller att jag är sjuk, så jag sa att jag ska på möte på bup. Fan.
Bussen var sen, 10 min sen. Bussen är full. Jag sitter mitt emot en kille som glor på mamman som sitter bredvid med ett gråtande spädbarn.
Jag vill bort.
Ta mig bort.
Snälla

Med skakande händer, tårar i ögonen, andan i halsen o tankarna som slår volter medans jag försöker öva på vad jag ska redovisa.. Hela pappret vibrerar o jag kan se i ögonvrån hur folk tittar.. Jag vill verkligen inte redovisa.. Jag kan inte redovisa..
Ingen lyssnar på mig, ingen försöker ens förstå.

Jag vill bort, bort härifrån. Så jävla långt bort jag kan komma. Jag orkar inte det här. Jag känner hur måendet dalar igen. Jag vill inte komma till den punkten då jag börjar självskada igen.. Fan.

Just nu sitter jag på tåget, påväg till skolan.
hade gärna legat under tåget istället

Idag har vi redovisning, inför klass.. Gruppen jag är med i har inte ens gjort klart arbetet..

Jag är så jävla kär i J. J är alkoholist. J mår uselt. J dricker hela dagarna. Jag älskar J. Jag måste hjälpa J.

Jag vill inget annat än o dö just nu, tåget är fullt. Mitt huvud är fullt

Varför blir det alltid såhär? Varför blir det alltid så att jag antingen blir lämnad eller att jag skjuter ifrån mig dom som betyder mest?

Denna dag, är hemsk.
Imorgon, kommer vara hemsk.